IBS – Världens vanligaste sjukdom?

Denna krönika är skriven av Stig Bengmark – professor emeritus, forskare, föreläsare och författare. Läs fler av Stigs krönikor här.

Irritable bowel syndrome (IBS) är i stor utsträckning en medelålderns sjukdom. Man räknar med att var fjärde i arbetsför ålder i Västerlandet lider av den – två tredjedelar är kvinnor och en tredjedel män – dessutom drabbas kvinnorna hårdare än män. Av de som drabbas har ca 40% en mildare form av IBS, 35% drabbas av en mer moderat/ fortfarande ganska tolererbar form av IBS, men 25% – var fjärde vuxen – lider av en svår och ytterst handikappande form av sjukdomen. Inte mindre än ca 12 procent av primärvårdens patienter uppges i USA vara patienter som lider av besvär som relaterar till IBS, vilket beräknas leda till mellan 2.5 och 3.5 miljoner läkarbesök, enbart i USA. Det överskuggande problemet är att ingen läkare skall ställa diagnosen utan att först ha uteslutit andra och allvarligare diagnoser som cancer i något av bukhålans ”många” organ.

IBS belastar samhället med stora kostnader och den enskilde med mycket lidande.

IBS-patienterna borde kunna diagnostiseras omedelbart men så är inte fallet – det rapporteras i snitt fem läkarbesök innan man tar till diagnosen IBS. De som lider av IBS konsumerar dubbelt så många sjukdagar jämfört med genomsnittet av sjukskrivna. Dessutom vet man att många med IBS är så svårt drabbade att de tvingats till att arbeta deltid oftare än genomsnittet. Det har beräknats att kosta det amerikanska samhället inte mindre än 21 miljarder dollar, och detta bara för frånvaro från arbetet.

Kvinnor drabbas också speciellt hårt därför att de också alltför ofta blir föremål för onödiga kirurgiska ingrepp som borttagande av livmoder och äggstockar, men också borttagande av blindtarm i en strävan att få kontroll på dessa tarmbesvär. Ofta har man också utsatts för helt onödiga antibiotika-kurer, allt i hopp om att åtminstone tillfälligt få kontroll på besvären och – konstigt nog – tycks det ibland ha hjälpt.

Symptom på IBS varierar stort

Grundläggande besvär vid IBS är förstås ”ont i i magen”, besvär som inte sällan blir värre när man ätit och ofta bättre under en stund ”efter att man bajsat”. Förstoppning och/eller diarré dominerar och inte sällan växlar det mellan dessa två tillstånd. Bajsandet följer inget schema utan är ytterst oregelbundet. Besvären kommer och går och är ofta borta i perioder. Uppspändhet, gasbildning, buller och körningar hör också till bilden. Konsistensen på bajset växlar från dag till dag mellan att vara hård och lös, ofta kommer en hård klump först och efterföljs av diarréliknande bajs – ofta känner man sig heller aldrig ”riktigt färdig” utan besöker toaletten upprepade gånger liksom att man torkar och torkar sig upprepat.

Vad göra?

IBS går inte sällan parallellt med andra tillstånd som känslighet för laktos men också gluten. I det förgångna har därför laktosfri och/eller glutenfri kost inte sällan medfört viss lindring. På senare år har dock identifierats ett samband mellan bristande förmåga att smälta speciellt svårsmälta fibrer som kallas fruktaner, ett samlingsbegrepp för diverse svårsmälta plantfibrer av monosacharid, oligosacharid eller polysacharid-natur. Man har därför tagit fram en lista på hundratals livsmedel som man rekommenderar bör undvikas – en lista som fått namnet Fodmap. Tyvärr så ger en strikt tillämpning av ”Fodmap”-reducerad kost inte lindring hos alla – ca 25% uppvisar fortsatta besvär, faktiskt.

Mat med höga värden av FODMAPs

• Fruktos: Äpple, päron, persika, mango, vattenmelon, konserverad frukt, torkad frukt, honung, juice.
• Fruktaner-och eller galakaner: Vete och råg i större mängder (bröd, pasta, kex). Broccoli, brysselkål, vitkål, lök, vitlök, ärter, baljväxter.
• Polyoler(sockeralkoholer): Äpple, aprikos, körsbär, nektarin, plommon, avokado, champinjon, blomkål. Sötningsmedel ex: sorbitol, mannitol, xylitol.
• Laktos: Mjölk, yoghurt, färskost.

Många av de ”förbjudna” grönsakerna har genom åren beskrivits som särskilt nyttiga – de gäller inte minst de mest fruktan-rika som banan (speciellt omogen), lök, vitlök och också jordärtskocka. Bananen är rik på diverse olika hälsofibrer, nutrienter och mineraler, ger snabb mättnadskänsla och rapporteras bidra till viktminskning och kontroll av diverse kroniska sjukdomar. Samma erfarenhet rapporteras vid frekvent konsumtion av t.ex. jordärtskocka som i studier visat sig bidra till att hålla diverse kroniska sjukdomar borta.

Lösningen heter Synbiotics

Att bryta ner fruktaner klarar bara en handfull av tarmens bakterier och mycket talar för att dagens Västerlänningar aldrig koloniserats med dessa ”specialister” eller så har de tidigt förlorat dem på grund att de gjort dem ”arbetslösa/kostlösa” – man har helt enkelt inte ätit fruktanrik kost – så illa är det nog ofta.

Lösningen presenterades redan 1994 av forskare vid ett jordbruksforskningsinstitut i Braunschweig i Tyskland; Marina Müller och Dorothee Lier. De sysslade med forskning med anknytning till ensilering. Bristande nedbrytning/dekomposition av fruktaner är också ett bekymmer vid långtidsförvaring av djurfoder, något som jag inte visste. Müller och Lier testade inte mindre än 712 stammar av laktobaciller, alla återvunna från plantor, mest gräs.

Läs och häpna: Bara 16 av dessa laktobacill-stammar kunde bryta ner phlein, ett fruktan med inte mindre än 5 bindningar, och bara 8 kunde bryta ner inulin – det kanske mest kända och idag använda prebiotikumet.  Dessa mjölksyrebakterier identifierades som Lactobacillus paracasei subsp. paracasei, Lact. plantarum, Lact. brevis and Pediococcus pentosaceus – tre av dem fast inte desamma stammarna ingår i mitt Synbiotic 2000. Alla stammar av Lact. paracasei subsp. Paracasei som prövades, visade sig ha förmåga att smälta fruktaner. Andra mjölksyrebakterie-stammar hade det litet svårare. De flesta andra som prövades utom två stammar av Lact plantarum hade svårare att smälta inulin än phlein.

Saknas idag hos stora delar av mänskligheten

Vår bakterieflora tunnas långsamt ut och denna utarmning fortgår också idag. Att så är fallet har vi nu vetat i snart fyrtio år utan att göra något nämnvärt åt det. Det hade visats redan 1983 av en mycket framstående Amerikansk mikrobiologi-forskare, Steven Finegold, och kunde senare konfirmeras av mina kollegor i laget kring det som skulle bli Probi, vilket vi började med i slutet av 1990-talet.

Det stod tidigt klart att det var just de fruktanfermenterande laktobacillerna: Lb plantarum och Lp paracasei, som drabbats hårdast av utarmningen av ”bakterieorganet”. Det var ingen slump att det blev en lab plantarum stam som blev Probis paradbakterie, vilket den är också idag och kom att bli den bakterie kring vilken man byggde hälsodrycken ProViva.

Men jag ville personligen gå vidare, vilket dåvarande struktur av Probi inte möjliggjorde. Framförallt ville jag söka nya laktobaciller, inte i människans utarmade tarm, utan i naturen, precis som Müller och Lier gjort. Det var genom detta nya synsätt som vi så småningom fann flera laktobaciller med oväntat starka immunfunktioner, varav tre kom att ingå i min forskningskomposition: Synbiotic 2000.

Jag drevs också av ytterligare en ambition, nämligen att tillföra nyttiga fibrer till de valda laktobacillerna – prebiotika – att använda som ”reskost” på färden ned till den slutliga ”arbetsplatsen” – grovtarmen. Vi valde att tillsätta fyra fibrer kända från den vetenskapliga litteraturen för sina magiska effekter, varav ett valt fiber blev ett fruktan – inulin.  Idag är kombinationen av pre- och probiotika – numera kallad synbiotika –välkänd för sina starka hälsoeffekter.

Slutord

Jag har tvekat att skriva denna krönika. Det känns förnedrande att jag inte lyckats förankra kunskap och forskning som jag burit på allt för länge. Det beror delvis på det faktum att mitt fokus varit mest inriktat på svårt sjuka i intensivvården – patienter med relation till mitt yrke – kirurgin. Också där har vi påvisat dramatiska effekter av Synbiotics, men inte lyckats förankra det i en medicinsk värld som är i det närmaste helt inriktad på att botemedlet skall vara ett kemikalium – inte hela plantor och absolut inte några bakterier.

Nu börjar den tillämpa att att man skall hålla plantor borta – ”Fodmap” – för att må bra – men än så länge så ingår att ”äta massor med plantor” knappast i terapiarsenalen.

Mitt råd är: ”kasta Fodmap-pappren i tunnan” – det är det enda de förtjänar. Sök med ljus och lykta efter de fruktanbakterier som Du förlorat – de finns runt om Dig överallt på växande plantor – de är där för att skydda och ge näring till den planta som bär dem.

En information vill jag lägga till:

Feta människor saknar nästan helt fruktanfermenterande paracasei och plantarum – kan det ha samband? Fruktanmat behöver vi – det bidrar till att vi äter mindre? Fruktanmat är mindre fettgivande? Det förekommer ofta fetma parallellt med IBS. Och – IBS drabbar oftare kvinnor än män. Jag vet inte svaret – i vart fall är det värt att fundera över.

I vart fall har jag fått mycket inspiration från två kvinnor, Marina Müller och Dorothee Lier, jag tycker de är värda ETT LITET NOBELPRIS – de kom upp med något som kan vara nyckeln till en av jordens verkliga gissel – IBS.