Det livsviktiga D-vitaminet

Denna krönika är skriven av Stig Bengmark – professor emeritus, forskare, föreläsare och författare. Läs fler av Stigs krönikor här.

D-vitaminbrist – ett elände utan like

Historien om brist på vitamin D är lång och fylld av obeskrivliga plågor. Genom åren har både barn (från 6 månader och uppåt) och vuxna i ofattbart stor omfattning lidit av D-vitaminbrist – det var priset man fick betala för att bosätta sig så här långt norrut. Speciellt utbredd var D-vitaminbristen på 16-1700-talet, något som troligen hade samband med att man i större grad flyttade in till till städer.

Tillståndet beskrevs i den medicinska litteraturen för första gången kring 1750 av, som så ofta på den tiden, två engelska läkare. Tillståndet fick i övriga världen namnet rakit men benämndes i Sverige för engelska sjukan. Sjukdomen började som regel med svåra matsmältningsproblem och, hos barn, obeskrivlig gnällighet – så fort mödrarna tog i barnen skrek de av smärta. Konsekvenserna av D-vitaminbrist gjorde skelettet mjukt och om det inte behandlades i tid deformerades det för livet – svåra missbildningar ledde till omfattande handikapp och svårigheter för kvinnor att föda barn. Omfattande tandskador och tidig tandlöshet var också vanligt och förekom hos stora delar av befolkningen.

Någon egentlig behandling fanns sålunda inte förrän kring år 1920 då tillståndet fick sin förklaring – brist på vitamin D. Den då endast 35 år gamle engelske forskaren Edward Mellanby blev först att identifiera tillståndet D-vitaminbrist som förklaring till uppkomsten av engelska sjukan. Försökshundar som fick leva enbart på gröt fick ganska snabbt brist på vitamin D, men kunde botas när man tillsatte fiskleverolja i gröten. Senare påvisade Edwards hustru May Mellanby D-vitaminets omfattande förmåga att också förebygga och läka tandskador, vilket har betytt ofantligt mycket för mänskligheten. I ett långsiktigt perspektiv kommer med säkerhet D-vitaminupptäckten att betyda betydligt mer – särskilt när nu penicillineran långsamt går mot sitt slut och D-vitamineran bara är i sin linda.

D-vitamin är mycket mer än ett vitamin – det kontrollerar hundratals viktiga processer i kroppen

D-vitamin är inte bara ett vitamin i raden av alla vitaminer som vi fått lära känna under de senaste 100 åren, det är också ett betydelsefullt hormon och, framför allt, en avgörande faktor för en välfungerande tarmflora och immunfunktioner – egenskaper som först på senare år blivit ordentligt uppmärksammade.

Annons
Köp Stig Bengmarks böcker!
  • Stigs bästa råd för optimal hälsa
  • Allt om inflammation och tarmfloran
  • Tips och recept för det antiinflammatoriska köket

Länge stod D-vitaminets egenskap – att stödja skelettutvecklingen/inlagringen av mineraler som kalcium och magnesium i skelettet och dess förmåga att förebygga rakit (engelska sjukan) hos barn och osteoporos (benskörhet) hos äldre – helt i centrum för intresset. För dessa funktioner behövs uppenbarligen ett relativt litet tillskott av vitamin D, vilket förklarar att den rekommenderade dagsdosen för barn och vuxna länge hölls på en låg nivå. För att vidmakthålla en välfungerande tarmflora och en optimal immunfunktion tycks det emellertid behövas väsentligen högre nivåer av D-vitamin i kroppen!

Sällsynt vid ekvatorn – mycket vanligt i Norden

Förekomsten av D-vitaminbrist ökar ju längre från ekvatorn man bosätter sig – det är priset vi betalar för att vi bosatt oss så här långt norrut. I Sverige är mild D-vitaminbrist snarare regel än undantag, och det har rapporterats att mer än 80% av barn och ungdomar i övre Norrland och mer än 60% i södra Sverige (Göteborg) har dokumenterad D-vitaminbrist. Men, trots de goda förutsättningarna som finns så ses numera D-vitaminbrist också vid ekvatorn – mörkhyade människor har ca 5 gånger svårare att ta upp vitamin D och anledningen är de religiösa föreskrifter i dessa länder som kräver att man skall täcka sin kropp, speciellt kvinnorna. Detta har även skapat ett stort problem också i vårt land – mörkhyade uppvisar här en betydligt ökad sjuklighet. Vid ekvatorn är sjukdomar som t ex astma, diabetes typ 1, inflammatoriska tarmsjukdomar och multipel skleros mycket sällsynta.

Moder sol bjuder på det – här hjälper inte enbart kosten

Det är speciellt organen bisköldkörteln, hjärnan, njurarna, tarmarna, tarmfloran och skelettet som är känsliga för låg tillgång till D-vitamin. Och kroppens behov av D-vitamin kan knappast täckas genom enbart kosten. De främsta källor av D-vitamin i maten är fet fisk, ägg och fet mjölk, men den mängd D-vitamin som sådan kost kan bidra med räcker inte långt – ingen kan äta de stora volymer av fet fisk och ägg som i så fall skulle krävas. Det finns bara en naturlig utväg som täcker behovet – att vistas i solen och exponera sin hud för att få tillräckligt med D-vitamin. Solens uppgift är att omvandla kolestrolet som finns i huden till D-vitamin, vilken normalt lagras i kroppen för framtida behov. Så långt från ekvatorn som Sverige ligger kan detta bara ske under sommarhalvåret.

STIG BENGMARK KRÖNIKA D VITAMIN

Under vinterhalvåret sker ingen nysyntes utan förråden tunnas snabbt ut – för varje 6-veckorsperiod efter september minskar vårt lagrade D-vitamin med hälften. Detta gör att lagren är ytterst tunna fram i mars-april – en period då nya sjukdomar ofta debuterar och andra kommer tillbaka, som t ex depressioner och inflammatoriska tarmsjukdomar.

Att sola, speciellt mitt på sommaren, är ytterst effektivt. En timme helkroppssolning mitt på dagen ger ca 24 000 IE  – bara 10-15 minuter i sol räcker till flera dagars behov. Det är delvis en missuppfattning att man inte skall sola mitt på dagen – det är just vad man skall – men försiktigt och utan att bränna sig!

Solen har nämligen i princip två olika sorters ”strålar”, den skadliga/cancerframkallande UV-1 och den i sammanhanget nyttiga UV-2. Kvoten mellan nyttiga/skadliga UV-strålar är som absolut bäst mitt på dagen. Det är alltså bättre att sola kort mitt på dagen än under längre tid tidigare eller senare på dagen – man utsätts visserligen för litet mer av skadliga strålar, men tillgodogör sig ofantligt mycket mer av nyttiga strålar!

D-vitaminbrist bidrar till många sjukdomar – nästan ALLA

D-vitaminbrist har beskrivits ha sammanhang med bl.a. dessa tillstånd: allergi i allmänhet, Alzheimers sjukdom, astma, autism, blodförgiftning, cancer, Crohns sjukdom, cystisk fibros, degeneration av gula fläcken (macula), depressioner, diabetes 1 och 2, dålig hörsel, dåliga sportprestationer, eksem, epilepsi, fetma, förkylning, för tidigt åldrande, graviditetsbekymmer och förlossningsproblem, hjärtsjukdomar, hål i tänderna, högt blodtryck, infektioner, infertilitet, influensa, lungsjukdomar inkl. KOL, migrän, multipel skleros, muskelsmärtor, munsjukdomar som tandköttsinflammation, karies och tandlossning, njursjukdomar, Parkinsons sjukdom, psoriasis och andra hudsjukdomar, reumatiska sjukdomar, schizofreni, tuberkulos och vaginala flytningar.

D-vitaminbrist behöver inte föreligga vid just den tidpunkten då sjukdomar debuterar, både Multipel skleros och Parkinsons sjukdom har t ex ett starkt samband med perioder av D-vitaminbrist i ett tidigare skede i livet. Studier visar att majoriteten av de som kommer till sjukhuset med kronisk sjukdom har D-vitaminbrist – t ex för operation av diverse kroniska sjukdomar: fetma-operation 57% (mörkhyade 79%), njurtransplantation 67% (mörkhyade 95%), operation av kronisk inflammation av bukspottkörteln 77%, och för att undergå höft/knäprotes 85%. Nog skulle det vara mycket intressant att veta hur många av dessa behandlingar/operationer man hade kunnat undvika om man sett till behovet av D-vitamin i det tidigare livet.

D-vitaminets förmåga att förebygga influensa och andra säsongsinfektioner är fenomenal

STIG BENGMARK D VITAMIN 2

Det är säkert som så att stora epidemier av influensa i det förgångna, som Spanska sjukan t ex, skördade miljontals liv på grund av att de flesta hade mer eller mindre utbredd brist på D-vitamin. Det är speciellt viktigt att känna till att D-vitamin liksom, som också visats i flera studier, pro- och synbiotika, har en fenomenal förmåga att hålla borta infektionerna och influensan som så frekvent drabbar befolkningen på våren då D-vitaminhalten i kroppen är som lägst. Det finns faktisk ingen medicin som kan konkurrera med D-vitamin att motverka detta.

Medan 25% av de som inte fick D-vitaminsupplement utvecklade influensa på vintern, fick bara 3% av de som fått 800 IE (20 µg) D-vitamin per dag influensa. Och de som fått 2000 IE (50 µg) per dag visade över huvud taget ingen influensa alls.

Regelbunden D-vitamintillförsel minskar dramatiskt sjuklighet och sparar miljarder till samhället

Om alla invånare i Europa alltid hade normala D-vitaminnivåer skulle frekvensen av en rad sjukdomar minska radikalt. Ett amerikanskt- europeiskt forskningsprojekt (Gant WB et al Prog Biophys Mol Biol 2009;99:104-113) använde metoder som tagits fram av hälso-ekonomiprofessorn Bengt Jönsson på Handelshögskolan i Stockholm, för att kartlägga vilka effekter det skulle få om det sågs till att alla innevånare i EU alltid hade normalt D-vitamin i blodet. De satte gränsen för D-vitaminbrist till en mycket låg nivå (40 ng/mL) och idag är nästan alla forskare och även myndigheterna i en del länder överens att det bör ligga nästan dubbelt så högt (70 ng/mL). 40 ng/mL når man i flesta fall med ett dagligt intag på 2000-3000 IE (50-75 µg) vitamin D och kostnaden för att nå dit (information, testande, bekostande av vitamin D etc) beräknas vara 10 millioner Euro per år (ca 95 miljoner SEK). Å andra sidan beräknas vinsten (minskad kostnad för sjuklighet/vårdbudget) bli inte mindre än 187 miljarder Euro/år (ca 1.765 miljarder SEK) – vilket motsvarar 36% av sjukvårdens indirekta kostnader i EU och 28% av de direkta kostnaderna.

Detta skulle innebära en ofantlig minskning av sjukdomar: en uppskattning är att hjärtkärlsjukdomar (mest hjärtinfarkt och stroke) skulle minska med upp till 14%, infektioner inkl influensa med upp till 7%, typ 2 diabetes med upp till 7%, cancer med upp till 6,4%, osteoporos (benskörhet) med ca 1.5% och multipel skleros med åtminstone 1%. Mycket talar för att tarmfloran och immunsystemet gärna ser en högre nivå i kroppen av vitamin D – idag kan vi bara spekulera i vilka förhoppningsvis ännu större vinster som gjorts om vi hade satt gränsen till 70 ng/mL

Det är hög tid att ta vara på kunskapen

Man skulle tro att information av detta slag skulle skapa febrila aktiviteter bland Europas hälsopolitiker, men så har det inte varit i det förgångna och heller inte nu. Man tänker osökt på Alf Henriksons dikt:

”Det var som det var, tills det blev som det blev.
Det blir som det blir, när det är som det är.
Det är som det är, tills det blir som det blir.

Faran är att det blir som det var.”

För många år sedan var jag ledamot av en statlig utredning (1969 års Öppna vårdutredning), en av de utredningar som föregick byggandet av många hundra vårdcentraler i landet. I utredningens rapport förespråkade vi att en av vårdcentralernas allra främsta uppgifter skulle vara att informera om hälsa, undervisa om hälsa och aktivt verka med förebyggande åtgärder. Det blev många hundra vårdcentraler men inga förebyggande insatser och så är det än idag. Inget landsting bekostar t ex ett prov på vitamin D i dag, om det inte föreligger symtom på D-vitaminbrist.

Vilken nivå av D-vitamin skall man eftersträva?

Nyligen publicerades studier som visar att afrikaner som lever i byar på landet har en D-vitaminnivå på mellan 115 och 125 ng/mL – alltså en mycket högre nivå än vi ser i nordeuropa. EU:s speciellt utsedda vetenskapliga kommitté rekommenderar som standardintag upp till 50 µg (2000 IE, 1 µg = 40 IE) som övre gräns dagligt intag för vuxna och 25 µg (1000 IE) för barn.

Det är ett mycket stort problem att det föreligger så stora individuella skillnader. Som exempel har jag träffat idrottsmän som noggrant följer sina D-vitaminvärden genom att regelbundet låta amerikanska laboratorier analysera deras D-vitaminnivåer och de har berättat att trots att de tar 10000 IE (250 µg), så har de stora svårigheter att ta sig över 70 ng/mL. Upptaget förbättras om man samtidigt intar fett, men det löser inte problemen helt. Forskarna är eniga om att äldre människor med tunnare hud har sämre förmåga att bilda Vitamin D och också sämre upptag och därför behöver större dos – säkert det dubbla. Jag och min fru tar 5000 IE (125 µg) per dag året runt, vilket leder mig till en nivå av drygt 80 ng/mL medan min något yngre hustru når ”afrikansk” nivå, drygt 120.

Tänk om vårdcentralerna kunde få resurser att testa nivån av D-vitamin? Jag propagerar ofta för vikten av förebyggande hälsovård för att förhindra dyrbar sjukvård. Jag kan bara fortsätta att tjata och hoppas att våra politiker en dag ska inse vilka besparingar som kan göras. Att ge möjlighet till test av D-vitaminnivån är ett utmärkt exempel.

Mer från Prof. Bengmark